Till minne av mina hundar
 


Detta är skrivet som en berättelse så alla hundars berättelser forsätter hos nästa, om du vill läsa hela berättelsen ska du börja längst ner.

Glimmergruvans Zmilla (länk)
2001-12-20 -- 2014-02-24

Älskade Zmilla, tack för alla minnen och år vi har fått dela med dig. Är oändligt tacksam för att vi fick ha dig hos oss. Du var en mycket speciell hund, så otroligt snäll men du visste vad du ville och sa ifrån till våra andra när de gick över gränsen till det godtagbara. En underbar mamma till dina två kullar, en helt fantastisk upplevelse att få vara med dig och se så fint du skötte både valpning och uppfostran av dina små. Vi fick ha dig i 12 år och 2 mån innan du somnade i mina armar. Saknaden är otroligt tung.

Zmilla, "våran bästa mamma" som vi kallade henne, var helt otroligt smidig att ha i familjen. Mjuk och snäll, hon gjorde aldrig något väsen av sig men hon fanns alltid vid vår sida. När de valpar som vi behöll blev lite för vilda så visste hon att hon hade vårt stöd, det tog lång tid innan hon brydde sig för hon var otroligt tålmodig men när dom gick över gränsen så sade hon ifrån och det var alltid befogat. En hund som man aldrig behövde passa för hon älskade alla människor och djur, kunde släppa henne med vilken hund som helst utan att behöva vara orolig för att något skulle hända. Det var nära att vi skulle mista henne när hon var 10 år i samband med en misslyckad livmoderoperation men tack vare hennes fantastiska livslust fick vi ha henne ytterligare två år. Veterinären var mycket imponerad för han trodde inte att hon skulle överleva men hon kämpade sig tillbaka, vilket vi är otroligt tacksamma för.

Zmilla ville alltid vara där jag var, om jag satt vid TVn så låg hon där, gick jag till arbetsrummet så följde hon med och lade sig under mitt skrivbord, när det var dags att sova låg hon nedanför min säng. Innan hon fick valparna sov alltid Uzak och Zmilla längst med mina ben under mitt täcke, Uzak knöp ner först och Zmilla följde efter. Otroligt varmt men dom sov så gott.

Zmilla har lämnat många fina minnen och våra största gemensamma är hennes valpkullar, en så otroligt duktig mamma som visste precis hur hon skulle göra från födseln av första valpen till skötsel och uppfostran. En helt fantastisk mamma till våra valpar.

Tack Zmilla för allt du har gett och lärt oss, vi saknar dig. Sov gott "våran bästa mamma".

 



Glimmergruvans Uzak (länk)
1998-04-24 -- 2012-11-13

Uzak, min älskade vän, tack för dryga 14,5 fantastiska år. Min saknad är obeskrivlig men jag försöker tänka på och vara tacksam för alla fantastiska år som vi fick tillsammans. Så otroligt svårt att släppa taget när jag insåg att jag inte kunde hjäpa dig längre och din fullständiga tillit till mig när du somnade i mitt knä gjorde det inte lättare. Du kommer för alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Att ha förmånen att få en sådan fantastisk individ är inte alla förunnat och jag är otroligt tacksam för att just Uzak blev min hund. Han har varit min mentor när det gäller både rasen kelpie och sökträning. Eftersom han var min allra första kelpie så fick han ett tufft jobb att försöka lära mig hur en kelpie fungerar men som den förståndiga kille han var så har han lotsat mig runt i inlärningen och vi blev ett väl sammansvetsat ekipage. Han blev också min första sökhund och som sådan kunde jag inte fått en bättre individ att träna, vi hade stora inlärningssvårigheter (som du kan läsa om i länken ovan) som absolut berodde mera på mig än Uzak men när vi väl kom överens om hur vi skulle jobba så blev han en helt fantastisk sökhund.Till sin sista levnadsvecka så blev han som ung på nytt när han fick göra några sökslag eller ett uppletande, det var det bästa han visste.

När Uzak var unghund försökte han klättra i rangordningen och utmanade vår schäfer Garonne flera gånger men eftersom Garonne var en rejäl schäfer med mycket päls så var det alltid Uzak som fick revor men han lyckades aldrig sätta Garonne på plats. Det blev aldrig några allvarliga skador och Uzak insåg så småningom att det var lönlöst. Som vuxen var Uzak helt otrolig när det gällde andra hundar, valpar som vuxna. Den kvällen som Zmilla flyttade hem till oss hade jag bestämt att nu var det slut med hundar i sängen så hon skulle få sova i en lite hage bredvid sängen men det gillade inte hon, efter en stund hade Zmilla övertygat mig om var hon skulle ligga men hon var inte nöjd ändå och till slut tog Uzak tag i saken och hoppade resolut upp i sängen och Zmilla rullade ihop sig hos honom och somnade direkt. Älskade vän, du visste vad som behövdes. Han hade en stor pondus som alla respekterade så det var aldrig någon som utmanade honom och lika lätt var det när vi hade valpar, då låg han i valphagen och vaktade valparna. När vi gick i skogen så var det han som anförde valphögen. Alla valparna älskade Uzak, där han var där var också valparna. Jag tvekade aldrig att låta honom träffa valpar, jag kunde garantera att han aldrig gjorde någon valp illa. Helt underbart skönt med en sådan hane i kenneln.

Ett av Uzaks alla speciella minnen är när han sprang i högt gräs, då hoppade han upp och blev "hängande" i luften en stund innan han ramlade ner igen, så sprang han några steg igen och upprepade detta. Det har jag inte sett någon av mina andra hundar göra. Ett annat är att han ibland kom och ville "prata" lite, då tryckte han sin panna mot min kind och "knorrade" och väntade på att jag skulle göra detsamma. Våra små pratstunder var guld värda, då var det bara vi i vår mysiga stund.

Jag vet att varje hund har något speciellt men Uzak har lämnat många, många oförglömliga minnen i mitt hjärta. Sov gott älskade vän.



X'tas Garonne
1992-03-09 -- 2002-12-29

Vår sista (?) schäfer hette Garonne och han var en championatvalp efter Occra, honom fick vi 1992. Han var lika vacker som sin mor men tyvärr visade det sig att han var skottberörd så det blev inte så många tävlingar för hans del. Han fick uppflyttning till lkl spår och lydnadsklass 2 men sedan tog min motivation slut eftersom jag visste att han inte skulle klara platsliggningen i bruks. När jag insåg att han inte skulle bli någon tävlingshund utan mera en mysig sällskapshund så innebar det att vi hade tre hundar men ingen som jag kunde tävla med. Garonne blev nästan 11 år.

Garonnes speciella minne är att han hade en liten gryta som han puttade framför sig på gräsmattan, det var inget småputtande utan han sprang med full fart samtidigt som han tryckte grytan framför sig med nosen. Jag var ofta väldigt orolig för att han skulle göra sig illa men han lyckades manövrera den runt i full fart utan olycka.


SUCh X'tas Occra
1988-07-21 -- 2001-05-22

Eftersom vi hade två pensionärer hemma så lånade jag Occra för att få träna hund. I början bodde hon kvar på kenneln och jag hämtade henne när jag skulle träna men 1991, vid 3 års ålder, flyttade hon hem till oss för gott. Hon var en av kennelns avelstikar och fick 4 valpkullar. Hon var en väldigt vacker och mjuk hund som var helt tillfreds med att bara vara tillsammans med oss, hon uppskattade verkligen att sova bredvid min säng istället för att ligga i hundhuset på kenneln.

Ett speciellt minne som Occra lämnade efter sig är att hon, nästan hela sitt liv hos oss, frågade mig "ska jag verkligen följa med husse ut på promenad, är det inte bättre att jag stannar hos dig"? Hon följde inte med husse trots att han tjatade om inte jag sa att det var ok. Hon ville alltid vara nära mig.

Vi tävlade i lydnadsklass III och ekl spår, hon blev även SUCH och därmed kennelns första avelstik med titeln SUCH. Vi hade glädjen att få behålla Occra tills hon blev nästan 13 år.


SLCh Sekundants Ascot
1985-03-22 -- 1996-08-14


1985 var det dags för nästa schäfer då kom Sekundants Ascot till oss. Jag var ganska orolig för hur Faiki skulle bemöta en valp eftersom han var ganska taggig mot andra hundar, troligen pga Hadjas beteende. Min oro var helt obefogad, dessa hanar gruffade aldrig med varandra, dom kunde ligga på varandra och tugga på sina märgben utan att man behövde vara orolig för att dom skulle ryka ihop. Tyvärr visade det sig att Ascot hade en form av reumatism (eller kanske borrelia som inte var så känt då) som gjorde att han fick väldigt ont i sina leder. Vår sista tävling gjorde vi i Västerås, då fick han dagens högsta poäng men inte uppflyttning pga att han varken klarade av att krypa eller hoppa. Då beslöt jag mig för att avsluta brukstävlandet för hans del, en katastrof när man hade en sådan kanonhund både när det gällde tävlingar och mentalitet. Därefter övergick vi till att bara tävla lydnad.

Ascot blev den första av mina hundar som blev champion, efter fem lydnadstävlingar i klassen så fick han sitt tredje förstapris och blev därmed lydnadschampion. Han hade en etta på höfterna och fick därför inte titeln korad men han var exteriörbeskriven och godkändes på mentaldelen på 196 poäng. Ascot lämnade oss även han vid 11,5 års ålder.

Ett speciellt minne efter Ascot är att han hade en ”snuttefilt” som han alltid snuttade på när han vilade, det var inte så lätt att få tvätta den för han använde den varje dag i hela sitt liv.

Lindholmens Faiki
1980-07-02 -- 1991-11-22

1980 kom Lindholmens Faiki till oss, en kanonhund som jag har tävlat med mest av alla mina hundar (i skrivande stund). Han var en stabil, arbetsvillig och helt underbar ”nallebjörn”. Så här i efterhand önskar jag att man haft mer erfarenhet av träning och tävling när tillfälle fanns att komma långt med sin hund. Han är den enda av mina hundar, hittills, som var mer taggad när han tävlade än tränade.

Det speciella minne som Faiki lämnat efter sig är att efter varje träning och tävling så skulle han absolut hoppa upp i min famn (drygt 40 kg hund!!!!) och om han inte fick det så försökte han att klättra upp så det var enklare att låta honom hoppa. Folk blev ofta överraskade och rädda när dom såg att han skulle hoppa för dom trodde att han skulle knuffa omkull mig men han var otrolig på att anpassa hoppet upp i min famn.

Han tävlade i lydnadsklass III, ekl spår och ekl rapport. Han blev 11,5 år innan en tumör satte stopp för vårt fortsatta liv tillsammans. Det var en stor sorg när han lämnade oss.


Gerdalens Hadja
1979-01-26 -- 1984-09-03

Min första hund var en schäfer som hette Gerdalens Hadja, eftersom jag hade väntat så länge på ”min hund” så blev hon mig väldigt kär och hon tyckte att jag var hennes och bara hennes. Mitt första starka minne av Hadja var när vi deltog vid en av våra första lydnadstävlingar och hon blev bästa lydnadshund i lydnadsklass 2 på 184 poäng och totalt 15 deltagare. Lyckan var total (se bild ovan). Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära en hund så mycket så att jag skulle kunna vinna en tävling. En fantastisk känsla som stärkte mitt självförtroende när det gällde träning och tävling.

När Hadja var ca 1,5 år bestämde vi oss för att skaffa en hund till, då kom Lindholmens Faiki till oss och han var en stabil, arbetsvillig och jättemysig kille. Av olika anledningar så föll det på min lott att träna båda hundarna. Eftersom Hadja tyckte att vi två skulle hålla ihop mot alla andra så började hon vakta mig mot Faiki, hon ville inte att han skulle finnas i min närhet och definitivt inte komma in i sovrummet. Som alla förstår så blev det ohållbart i längden och jag tvingades välja vilken hund jag skulle behålla. Eftersom hon inte var så bra mentalt och hanen var en kanonhund så blev jag tvungen att ta bort min efterlängtade hund som bara blev 5,5 år. Det var ett fruktansvärt svårt beslut som det tog mig lång tid att komma över.

Ett speciellt minne som Hadja lämnade efter sig gällde maten. Hadja vägrade att äta ärtor och, när det hamnade ärtor i hennes matskål så låg dessa alltid kvar, välputsade så dom glänste men alla låg kvar i skålen till glädje för min andra hund, Faiki, som naturligtvis åt upp dom. Konkurrensen gällde aldrig mat och ett annat minne som både Hadja och Faiki lämnar är att varje gång dom fick mat så lämnade dom alltid 5-6 kulor kvar i matskålen, backade några steg och väntade på att den andre skulle göra likadant och därefter bytte dom matskål och avslutade sin måltid genom att äta upp resterna i den andres skål.

Trots en kort tid tillsammans med många misstag vid träning och tävling så lyckades vi komma upp till lydnadsklass III (som var den högsta lydnadsklassen då) och högre klass rapport. Hon var (förhoppningsvis) den enda av mina hundar som vägrade att spåra, det var många som påstod att det inte skulle vara några problem att lära henne spåra. Många försök gjordes från många håll men ingen lyckades få henne att spåra. Trots att jag var hennes allt på jorden så hjälpte det inte att jag gick ut i skogen och gömde mig, jag skulle nog fortfarande ha suttit i skogen om jag inte har hittat tillbaka själv.