Pixi, Pixi älskade vän, min soulmate och once-in-a-lifetime-tjej, detta är en sorgens dag. Den dag när din kropp bestämde sig för att det var dags att lämna mig, mitt hjärta brister. Jag tvingades akut ta det tunga beslutet att låta dig somna.
Pixi blev 13 år 8 mån.

Pixi är Zmillas dotter och kennelns förstfödda valp, hon föddes bokstavligen i min hand (Zmilla stod upp när Pixi föddes) och hon somnade för alltid i mitt knä, cirkeln är sluten.

Jag var ytterst nära att förlora dig redan på tredje dagen, du verkade väldigt slapp och hängde över handen utan motstånd när jag lyfte upp dig. Jag gnuggade dig och lade dig till tuttarna, gruggade och lade till tuttarna 4-5 gånger. Den kvällen var det svårt att somna för jag var väldigt rädd att hitta en död valp i lådan men du visade redan då vilken livsvilja och kämpaglöd du hade för på morgonen var du som vanligt igen.

Du visad väldigt tidigt att du skulle stanna hos mig men jag hade tänkt spara en annan tik men efter många om och men så blev det iallafall du som fick som du ville. Är så tacksam för att det blev så, en helt otrolig tjej med en arbetslust som inte finns hos så många och hon gav aldrig upp. När vi tränade ville hon inte sluta, gick vi lydnad och jag ville avsluta så vägrade hon att lämna planen. Matte, en gång till, en gång till. Älskade hund.

Hennes championat kom på rad, det var som aldrig några problem för henne att genomföra så bra tävlingar så att championaten ramlade in. I september 2010, när hon var 4 år, tog hon 6 championat på 8 dagar, hon blev Finsk Utställningschampion, Champion International de Beauté (C.I.B.), Champion International d'Exposition (C.I.E.), Nordisk Utställningschampion, Svensk Brukschampion och Svensk Sökchampion. Brain and beauty!. När vi slutade tävla bruks och lydnad tänkte jag prova viltspår men ett anlagstest och 3 raka 1:a pris i öppen klass, varav 2 HP, så var det klart. Championatet fixade hon på 14 dagar, inte lätt att mätta hennes aptit på aktivitet. Finns hur många minnen och exempel som helst på hennes arbetsvilja men alla hennes meriter visar att hon var en otrolig arbetshund.

Sörjer verkligen att hon aldrig fick några valpar, vi försökte flera gånger men det lyckades inte tills vi vid en undersökning fick veta att hon hade vaginalt septum så hon kunde varken para sig eller föda valpar. En stor förlust.

Ett speciellt minne med Pixi är att hon var så fysisk i allt hon gjorde, oavsett om det var att arbeta eller mysa. Fullt ös i träningen och när hon skulle mysa så tryckte hon sin panna hårt mot min och där skulle vi sitta, panna mot panna, och viska en stund för att avsluta med att hon gav men en slick som tecken på att nu hade hon myst färdigt.

Tack älskade Pixi för alla minnen från träningar, tävlingar och vår vardag. Du är helt outstanding, kommer aldrig att få en hund med din arbetsvilja och mentalitet.

Uzak, min älskade vän, tack för dryga 14,5 fantastiska år. Min saknad är obeskrivlig men jag försöker tänka på och vara tacksam för alla fantastiska år som vi fick tillsammans. Så otroligt svårt att släppa taget när jag insåg att jag inte kunde hjäpa dig längre och din fullständiga tillit till mig när du somnade i mitt knä gjorde det inte lättare. Du kommer för alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Att ha förmånen att få en sådan fantastisk individ är inte alla förunnat och jag är otroligt tacksam för att just Uzak blev min hund. Han har varit min mentor när det gäller både rasen kelpie och sökträning. Eftersom han var min allra första kelpie så fick han ett tufft jobb att försöka lära mig hur en kelpie fungerar men som den förståndiga kille han var så har han lotsat mig runt i inlärningen och vi blev ett väl sammansvetsat ekipage. Han blev också min första sökhund och som sådan kunde jag inte fått en bättre individ att träna, vi hade stora inlärningssvårigheter (som du kan läsa om i länken ovan) som absolut berodde mera på mig än Uzak men när vi väl kom överens om hur vi skulle jobba så blev han en helt fantastisk sökhund.Till sin sista levnadsvecka så blev han som ung på nytt när han fick göra några sökslag eller ett uppletande, det var det bästa han visste.

När Uzak var unghund försökte han klättra i rangordningen och utmanade vår schäfer Garonne flera gånger men eftersom Garonne var en rejäl schäfer med mycket päls så var det alltid Uzak som fick revor men han lyckades aldrig sätta Garonne på plats. Det blev aldrig några allvarliga skador och Uzak insåg så småningom att det var lönlöst. Som vuxen var Uzak helt otrolig när det gällde andra hundar, valpar som vuxna. Den kvällen som Zmilla flyttade hem till oss hade jag bestämt att nu var det slut med hundar i sängen så hon skulle få sova i en lite hage bredvid sängen men det gillade inte hon, efter en stund hade Zmilla övertygat mig om var hon skulle ligga men hon var inte nöjd ändå och till slut tog Uzak tag i saken och hoppade resolut upp i sängen och Zmilla rullade ihop sig hos honom och somnade direkt. Älskade vän, du visste vad som behövdes. Han hade en stor pondus som alla respekterade så det var aldrig någon som utmanade honom och lika lätt var det när vi hade valpar, då låg han i valphagen och vaktade valparna. När vi gick i skogen så var det han som anförde valphögen. Alla valparna älskade Uzak, där han var där var också valparna. Jag tvekade aldrig att låta honom träffa valpar, jag kunde garantera att han aldrig gjorde någon valp illa. Helt underbart skönt med en sådan hane i kenneln.

Ett av Uzaks alla speciella minnen är när han sprang i högt gräs, då hoppade han upp och blev "hängande" i luften en stund innan han ramlade ner igen, så sprang han några steg igen och upprepade detta. Det har jag inte sett någon av mina andra hundar göra. Ett annat är att han ibland kom och ville "prata" lite, då tryckte han sin panna mot min kind och "knorrade" och väntade på att jag skulle göra detsamma. Våra små pratstunder var guld värda, då var det bara vi i vår mysiga stund.

Jag vet att varje hund har något speciellt men Uzak har lämnat många, många oförglömliga minnen i mitt hjärta. Sov gott älskade vän.

Eftersom vi hade två pensionärer hemma så lånade jag Occra för att få träna hund. I början bodde hon kvar på kenneln och jag hämtade henne när jag skulle träna men 1991, vid 3 års ålder, flyttade hon hem till oss för gott. Hon var en av kennelns avelstikar och fick 4 valpkullar. Hon var en väldigt vacker och mjuk hund som var helt tillfreds med att bara vara tillsammans med oss, hon uppskattade verkligen att sova bredvid min säng istället för att ligga i hundhuset på kenneln.

Ett speciellt minne som Occra lämnade efter sig är att hon, nästan hela sitt liv hos oss, frågade mig "ska jag verkligen följa med husse ut på promenad, är det inte bättre att jag stannar hos dig"? Hon följde inte med husse trots att han tjatade om inte jag sa att det var ok. Hon ville alltid vara nära mig.

Vi tävlade i lydnadsklass III och ekl spår, hon blev även SUCH och därmed kennelns första avelstik med titeln SUCH. Vi hade glädjen att få behålla Occra tills hon blev nästan 13 år.